Innehållsförteckning
Hur uttalas runor?
Varje runa har det ljudvärde som dess namn börjar på, med ett undantag, nämligen R-runan. Det ljud som den runan står för, s.k. palatalt r, fanns nämligen bara i slutet av ord. Så småningom kom palatalt r att sammanfalla med vanligt r.
Varför restes runstenar?
Runstenarna är resta efter människor som har dött och även om de ibland kan stå intill ett gravfält är de inga gravstenar. Riktigare är att kalla dem minnesstenar. Det finns ingen förklaring till varför det var så vanligt under vikingatiden i Sverige att rista och resa runstenar till minne av en död släkting.
Vad kallas det alfabet som ersatte Runraden?
Vikingatiden kallas tiden som varade från ungefär år 800 till början av 1100-talet. Det som vi brukar kalla den vikingatida runraden skapades dock redan i början av 700-talet. Till skillnad mot den tidigare runraden bestod denna bara av 16 tecken, Det är dessa runor som de flesta runstenar i Sverige är ristade med.
Hur ser alfabetet ut i runor?
Det finns ingen runa för å, eftersom den bokstaven inte fanns i det latinska alfabetet under medeltiden. Denna speciella bokstav som bara används i Sverige, Norge och Danmark infördes i alfabetet först i början av 1500-talet. Om man i dag skall skriva det ljud som vi använder å för får man använda runan för o.
Hur skriver man runsvenska?
Urnordiskan ersattes troligen av runsvenskan någon gång runt år 800 då den äldre runraden på 24 tecken ersattes med det nyare på endast 16 tecken. Nu tillkom de nya ljuden ”y”, ”ä” och ”ö”. Man har hittills i Sverige funnit omkring 3 000 skrifter skrivna på runsvenska.
Varför uppkom runor?
Runor är en sorts skrivtecken, precis som bokstäver. Tecknen används alltså för att återge ordens ljud i skrift. Runorna användes för att skriva det språk som talades i Norden för länge sedan. Det har funnits tre olika runrader i Sverige, den urnordiska runraden, den vikingatida runraden och den medeltida runraden.
Vem gjorde runstenar?
De flesta runstenar har med den vikingatida överklassen att göra, i vart fall med ganska välbärgade storbönder. På vikingatiden fanns specialiserade runristare som förmodligen livnärde sig på att resa runt och rista stenar. Den mest berömde är Öpir, som ristat mer än 50 stenar i Uppland, Gästrikland och Södermanland.