Innehållsförteckning
Vad hände under runsvenskan?
Tidsperioden mellan år 800 och 1225 kallas för runsvenskan ur ett språkhistoriskt perspektiv. Omkring år 800 genomgick svenska språket ljudförändringar, och en sak som förändrades i språket var att diftongerna började försvinna. Med diftonger menas att två vokaler bildar ett ljud.
Vad är typiskt för runsvenskan?
Runsvenska (cirka 800–1225) Den äldsta kända varianten av svenska språket kallas för runsvenska eftersom svenskan skrevs med runor. Även om de bevarade inskrifterna på vikingatidens runstenar ofta är kortfattade förmedlar de en del kunskap om dåtidens språk, till exempel vad gäller grammatik, namnskick och ordförråd.
Vilka andra förändringar skedde under den fornsvenska perioden?
Förändring av språket I slutet av den fornsvenska perioden förändrades språket väldigt mycket. Många tyska köpmän och hantverkare bosatte sig i Sverige. Tyskarna var så många att det talades lika mycket tyska som svenska i vissa städer. Det slutade med att en massa låneord och tyska prefix togs upp, t.
Varför ersattes runor?
Anledningen till att man ändrade runorna var att språket som man talade hade ändrats under de 700 åren som man hade skrivit med runor. En del ljud hade försvunnit och några nya hade tillkommit sedan den urnordiska runraden skapades.
Hur lät fornsvenska?
Klassisk fornsvenska[redigera | redigera wikitext] Klassisk fornsvenska eller äldre fornsvenska var den fornsvenska som talades 1225–1375. Den kallas klassisk fornsvenska för att språket var relativt stabilt och att de nedärvda ljud- och formsystemen var relativt väl bevarade.
Vad hände med språket och bokstäverna under Fornsvenskan?
Svenskan i skrift Runskriften ersätts av latinsk skrift under klassisk fornsvensk tid; bokstäverna æ och ø ersätts av ä och ö under yngre fornsvensk tid; bokstaven å införs under äldre nysvensk tid. Stavningskonventionerna växte fram efter hand.