Innehållsförteckning
Vad är orsakerna till hypertoni?
Ofta är det flera bakgrundsfaktorer som sammantaget bidrar till det höga blodtrycket. Genetisk benägenhet, övervikt, stress, matvanor, hög alkoholkonsumtion kan bidra till ett högt blodtryck. Blodtrycket ökar också med åldern i alla moderna civilisationer.
Vad menas med essentiell hypertoni?
Blodtrycket och då främst övertrycket ökar också med åldern. Den här typen av förhöjt blodtryck som är den vanligaste kallas primär eller essentiell hypertoni.
Vad är primär hypertension?
Cirka 90–95 procent av fallen klassas som ”primär hypertoni”, vilket innebär högt blodtryck utan någon tydlig bakomliggande medicinsk orsak. Andra tillstånd som påverkar njurarna, artärerna, hjärtat eller det endokrina systemet orsakar de övriga 5–10 procent av fallen (sekundär hypertoni).
Vad är diagnostik av hypertoni?
Diagnostik av hypertoni. Vid upptäckt av förhöjt blodtryck mäts blodtrycket upprepade gånger under flera veckor eller månader under standardiserade förhållanden det vill säga efter 5 minuters vila, i sittande med höger arm i hjärthöjd. Är blodtrycket vid de upprepade mätningarna ≥ 140 och/eller ≥ 90 mm Hg föreligger hypertoni.
Vad är primär hypertoni?
Primär (essentiell) hypertoni är den vanligaste formen av hypertoni, och den ligger bakom 90–95 procent av alla fall av hypertoni. I nästan alla moderna samhällen stiger blodtrycket med ålder och risken för hypertoni i senare skeden av livet är betydande.
Vad är riskfaktorn för hypertoni?
Med hypertoni följer ökad risk för ischemisk hjärtsjukdom, slaganfall (stroke), perifer vaskulär sjukdom, och andra kardiovaskulära sjukdomar, exempelvis hjärtsvikt, aortaaneurysm, diffus åderförkalkning och lungemboli. Hypertoni utgör också en riskfaktor för kognitiv nedsättning, demens och kronisk njursjukdom.
Vilka läkemedel används vid behandling av hypertoni?
Vid farmakologisk behandling av hypertoni används sju olika läkemedelsklasser: diuretika, kalciumantagonister, ACE-hämmare (ACE; angiotensin converting enzyme), ARB (angiotensin II-receptorblockerare), betablockerare, alfablockerare och aldosteronantagonister.